Vad vill arbetarrörelsen med konsten, kulturen och folkbildningen?
2023 09 28
Kristina Alstam
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Kristina Alstam, forskare vid institutionen för socialt arbete vid
Göteborgs universitet och skådespelare. Hon driver även podden
”Med kriminella hälsningar”
”En podd om socialt arbete, svåra frågor och obehagliga sanningar.” Lyssna på en mycket insatt forskare både där och i denna intervju.
Kristina beskriver sin uppväxt som klichéartad medelklass, hon blev tidigt expressiv i sina uttryck och har haft ett
intresse för samhällsfrågor med vänsterperspektiv sedan tidig ålder. Något som först ledde till en skådespelarutbildning
och karriär med en masterexamen i Helsingfors. Där bildade hon tillsammans med några klasskamrater som var kvinnor och,
som hon, kände sig exkluderade en fri professionell grupp, ”Subfrau”. De undersökte könsroller mycket praktiskt via
metoden ”Drag King”, alltså att klä sig, sminka sig och föra sig som män. Hör Kristina berätta om hur de upptäckte det
”maskulina kapitalet.” De reste med en snabbt hopfogad föreställning och ett självförtroende bättre än materialet till
Kvinnoteaterfestivalen i Haparanda/Torneå och vann Stora publikpriset.
Kristina tröttnade på att som skådespelare komma sist in i processen, bytte bana, utbildade sig till socionom och
började forska. Hon upptäckte tjusningen i att följa spår. Hon blev inbjuden till ett projekt om förebyggande och
främjandearbete i förorten och då var steget inte långt till frågor om kriminalitet och den segregerade staden. Hon har
studerat ett arbete i Lövgärdet, en förort till Göteborg som brukar kallas ”utsatt”, men som forskarna benämner
”eftersatt”. Där bedriver man ett demokratiarbete med utgångspunkt i skolan och barnen. Kristina beskriver detta i vårt
samtal. Hon har också följt ett brottsförebyggande arbete i en annan förort, Hjällbo, som då är ett av fyra områden i
Sverige i studien. Kristina talar om föreställningarna om förorten som både demoniserande och romantiserande. Hon delger
resultaten till allmänheten på olika sätt till exempel i poddform, och undervisar. Vi talar om arbetarrörelsen och synen
på konst, kultur och folkbildning.
Kristina menar att vi måste skilja på rörelsens folk, de som bär upp kulturlivet i landet i föreningar och kulturhus och
ledningen. Hennes förtroende för de förstnämnda är stort, hon ser att folket värnar om både konsten, kulturen och
folkbildningen, men att ledningen gjorde ett stort misstag när de gjorde sig av med arbetarpressen. Hör mer om detta, om
hur hon ser på klassbegreppet i dag, politikens förhållande till forskningen, dess förslag till lösningar och åtgärder
på hennes område och mycket mer i samtalet.
Kristina: ”Det är inte säkert att vi kan rädda Lövgärdet genom att de får se barnteater. Men, varför ska inte alla barn
ha samma rättigheter? Det är där samtalet måste börja. Hur kommer det sig att vi har genererat en sådan struktur och en
sådan föreställning om konst och kultur som gör att du måste vara bättre bemedlad för att kunna välja konst och kultur?
Du måste ha möjlighet att både välja och välja bort. Jag ifrågasätter också föreställningen att det skulle ha funnits
”en bildad borgerlighet” När var de intresserade av bildning för alla? Det har varit ett sätt för arbetarklassen att
resa sig. Det är en verklig antagonism. Det är till exempel fint att se allmänhetens stöd för Folkteatern i Göteborg!”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår podgäst Johan Bernander, skådespelare, regissör, dramatiker, tidigare teaterchef
på regionteatern i Blekinge Kronoberg som nu driver Teatern i Västra Alsjö.
Johan beskriver sig själv som ”en rastlös själ som de senaste fyrtio åren startat diverse mer eller mindre knasiga
projekt.” Han och jag gick i samma teaterhögskoleklass i Malmö 1977-1980. Därefter sökte han sig till hemstaden Växjö
för att dela med sig av kunskaper som han fått under utbildningen. Från Staffan Göthe och från Skånska Teatern i
Landskrona, två inspiratörer i vår utbildning som vi enas om i samtalet gav oss en kulturpolitisk grund att stå på.
Johan har sedan dess hunnit med att vara en motvillig teaterchef i Växjö, något som resulterade i att han fick en
utmattningsdepression. Han hade för många uppgifter på sin lott, som så många i den kulturella världen. Det är ingen
”lyxvärld av bortskämda” precis. Johan vill trots det inte ha det ogjort då erfarenheten gett honom verktyg både som
pedagog och som regissör. Han gick regilinjen efter en tid som dramaturg då han kände att han ville ta ansvar för
helheten.
Johan har regisserat på ett antal teatrar, sedan första uppsättningen med Staffan Göthes ”Den itusågade damen”, har han
återkommit till Stadra Teater som drivs av skådespelaren Magnus Wetterholm. En liten, välbesökt och kungamedalj-belönad
scen. Johan initierade också tillkomsten av Farnaz Arbabis uppmärksammade uppsättning av Utvandrarna och en uppsättning
av De knutna händerna, båda av Wilhelm Moberg under sin tid som chef i Växjö och han regisserade själv en
amatöruppsättning med verklighetsbakgrund om när jazzen kom till Kalmar. Alla äldre berättelser med en obehaglig
aktualitet i dagens hårdnande klimat. Han fick syn på Enheduanna, världens kanske första författare, i en pjäs av Anna
Hammarstedt som han regisserade för Ölands Dramatiska Teater och i Arabia Felix eller Resan till det lyckliga Arabien
berättas om en man som också la grunden för vår tryckfrihetsförordning.
Johan berättar om hur musiken alltid har en plats i hans skapande, om Månkören och Tom Waits orkester och om sin tid som
utbildningsledare på Ölands folkhögskola. Johan växte upp på en folkhögskola där hans pappa var lärare så folkhögskolan
och folkbildningen är något han håller högt och känner oro för i dag. Om allt detta och mycket mer talar vi. Om
scenkonst för barn och unga som alltid har legat Johan varmt om hjärtat något som han också prisats för. Flera
stipendier har det blivit, men inga långsiktiga anslag. Han föredrar ändå friheten med en egen scen i ett gammalt
missionshus,
Teatern i Västra Alsjö som han nu driver i föreningsform där han
bland annat erbjuder musik, litteratur och folkbildning i konceptet Oväntad onsdag. 40 platser, fullsatt och utomhus,
när jag var inbjuden att medverka i våras. Ett citat från en tidigare besökare lyder: ”Jag hade ingen aning om att det
var just det här jag ville ha!” Ping Sophia Jarl!
Johan: ”Jag blir förtvivlad när man inte tar barn på allvar. Jag vill göra sånt som stärker barns självkänsla. Jag
försöker förstå att det finns nya uttryck som kan vara bra, men det får inte bli för mycket flams. Och inte förbud mot
alvaret, mot att berätta om döden… Som i USA.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Carsten Brosjö, ämneslärare i teater på Estetiska programmet, lärare i
estetisk kommunikation samt en flitig debattör i tidningen ”Vi lärare”, som ges ut av Sveriges lärare.
Carsten växte upp i Helsingborg där han tidigt blev intresserad av att spela teater, han hade en låda med kläder och
rekvisita hemma och varje lördagsmorgon underhöll han föräldrarna. Han gick kulturskola genom alla stadier i
grundskolan, där kände han sig glad och blev sedd på ett sätt som han inte gjorde i mellan- och högstadieskolan där han
mobbades. När det blev dags att börja gymnasiet så var estetiska programmet med teaterinriktning ett självklart val och
hans mamma såg skillnaden i hans mående när han skulle i väg till skolan. När Carsten tog studenten hade Göteborgs
universitet startat en teaterlärarutbildning och dit ville han för att själv kunna inspirera och stödja unga i sitt
teaterskapande. Han kände att hans egna teaterlärare på kulturskolan och gymnasiet hade gett honom så mycket i livet.
Vi diskuterar hur signaler från politiken, samhället, annan skolpersonal och vårdnadshavare ofta framställer Estetiska
programmet som något bortkastat, en utbildning som eleverna bör välja bort för att i stället ”bli något”, att ”där går
bara konstiga elever”. Det finns fördomar om att det Estetiska programmet inte ger behörighet till högskola. Detta har
troligen lett till att färre söker programmet och allt färre söker den sedan 2011 och gymnasiereformen som genomfördes
då.
De som går estetprogrammet har till övervägande del minst en högskoleutbildad förälder och nationellt sett är det
övervägande flickor och få elever med utländsk bakgrund på programmet.
Carsten hänvisar till ett antal internationella studier. En av dem visar att länder lyckas bra i PISA-test värderar
också estetiska ämnen och kreativitet högt. Sverige låg hyfsat till i den senaste mätningen från 2018, men ett stort
antal elevgrupper, ungdomar som kom till Sverige 2015, uteslöts från att delta i proven. Men regelverket menade att de
hade gått tillräckligt länge i svensk skola för att kunna delta. Riksrevisionen menar att 2018 års resultat därför bör
tolkas med viss försiktighet. Vi pratar också om forskning som visar att teater och drama som skolämnen utvecklar
bland annat språkförmåga och empati.
Kulturskolans elever har samma sammansättning som på estetprogrammet. Kulturskolan borde, enligt Kulturskolerådet, vara
kostnadsfri och lika för alla barn, men det är upp till kommunerna. Priserna varierar också. Carsten redogör vidare för
forskning som visar på sambandet mellan lek, konst, kultur, lärande och utveckling, både för samhället och individen.
Han har utförligt skrivit om detta ämne i
"Vi lärare"
Carsten berättar om Kramfors estetprogram där han arbetar på en särskild teaterinriktning som har musikalprofil, om
kommunens kostnadsfria kulturskola där lärare reser ut till skolor i glesbygden och om vad ämnet Estetisk kommunikation
innebär.
Carsten menar att politiker och chefer bör besöka verksamheter och möta de som arbetar där för att få underlag för
beslut i stället för att gissa i sådana viktiga frågor som skola och kulturskola.
Carsten: ”Enligt skollagen är vår uppgift som lärare att förbereda barnen för vuxenlivet. Vi ska främja deras personliga
utveckling så att de blir aktiva, kreativa, kompetenta, ansvarskännande samhällsmedborgare. De ska bli någon – inte
något.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Linus Tunström, regissör inom teater, dans, film och musikal med lång
erfarenhet från såväl svenskt som europeiskt kulturliv och även som VD och teaterchef för Uppsala stadsteater.
Wikipedia
Linus växte upp i kulturell miljö som son till två av Sveriges stora konstnärer Lena Cronqvist och Göran Tunström. Han
berättar om hur han satt och tecknade på vernissager och hörde sin far läsa texter under arbete för kollegor och om hur
hans lekar i hemmet med föräldrarna påverkat hans sätt att ta sig an arbetet som regissör. Linus beskriver sig som en
nyfiken person med lust att lära nytt.
Vi får följa hans utveckling från ung regiaspirant på Teater Galeasen där konstnärlige ledaren Rickard Günther var hans
mentor och ganska hårdhänt undervisade i grunderna för regi, via utbildning vid
Theâtre Jacques Lecoq i Paris och en succéartad frilanstillvaro som slutade med att han 36 år gammal sökte och fick
jobbet som VD för Uppsala stadsteater i längtan efter sammanhang.
Hör den intressanta historien om sökprocessen, mötet med press och media och den filosofi och strategi som resulterade i
att teatern fick Sveriges Teaterkritikers pris 2009 med motiveringen ”Sveriges mest dynamiska scen”.
Vi talar också om några tillfälligheter som ledde till att Linus fick uppdrag på Cullbergbaletten och att han började
arbeta med film, den senare historien är dråplig och säger en del om hur motstånd föder kreativitet.
Vi talar om skillnader. I att regissera skådespelare och dansare. I teatertradition om vi jämför Sverige och Tyskland,
där Linus arbetat. Om skillnaden mellan att vara regissör och att vara teaterchef och ha helhetsansvar. Nu föreläser
Linus om kreativt ledarskap utifrån sin gedigna erfarenhet. Missa inte heller en underbar berättelse från Syd-Koster som
han hört berättas av sina föräldrar om hur en människas längtan efter konst och kultur kan ta sig uttryck. Om allt detta
och mycket mer talar vi.
Linus: ”Det arbete som sker inom kulturen, den kunskap som vi har med oss är nödvändigt för ett lands välstånd på så
många plan. Rent krasst för företag att bli kreativa och hålla sig framme och kunna konkurrera så behöver man både
kunskap och discipliner från kulturen. Men också för att hålla samman ett land. Vi har helt enkelt inte råd att låta
bli. För då kommer det att gå dåligt. Då hamnar vi kanske som i USA där Michelangelos staty David leder till att en
lärare får sparken. Jag skulle verkligen önska att politiken började formulera visioner där kulturen är en stark del av
det.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Alex Bergström, socialdemokratisk kommun och regionpolitiker i Västra
Götalandsregionen, bland annat är han ordförande i Kulturnämnden. Wikipedia
Alex är en idrotts- och naturintresserad Skaraborgare med särskilt intresse för konst och kultur som gärna går på
teater, besöker museer och ser på konst tillsammans med sin fru. Han är kulturpolitiker och har haft uppdrag i
styrelserna för Film i Väst och Folkteatern, en teater som nu attackeras av högerpopulister, av ideologiska skäl, menar
Alex. Han säger att det är möjligt nu då ”Vargen är i rummet”.
Det vill säga att Sverigedemokraterna ingår i
regeringsunderlaget och har stort inflytande, det har förändrat spelplanen för hela konst och kulturområdet. När vi ses
för intervjun har han just diskuterat en regeringspromemoria inom SKR (Sveriges kommuner och regioner) där det föreslås
att Folkbildningsrådet inte längre ska få fördela medel till bildningsförbund och folkhögskolor, utan det ska regeringen
göra. SD:s utökade inflytande har förändrat debatten, hur media förhåller sig och att nu ”armlängds avstånd” kan
ifrågasättas. Det menar Alex till exempel är anledningen till att inget sades under valdebatten om att konsten och
kulturen under Covidpandemin höll många uppe genom kreativa sätt att tillgängliggöra sig trots restriktioner. Alex menar
att konst, kultur och bildning inte nämns i debatten. Allting ska mätas och helst inom New Public management. Det
språkbruket NPM är hämtat från näringslivet och kulturens immateriella värden går inte att mäta på samma sätt som andra
politikområden. Då lämnas dessa frågor därhän, av politiken, av media och därmed i väljarnas medvetande.
Alex är en varm förespråkare av folkbildningen och berättar historien om folkhögskolorna. Han berättar även om hur han
ser sitt uppdrag som kulturpolitiker. Han ser gärna att det skapas fler mötesplatser för politiker av alla slag och oss
från kultursektorn, så som det finns inom andra politikområden. Detta för att öka förståelsen – från båda håll.
Lyssna på en erfaren och passionerad kulturpolitiker som arbetar för att konst, kultur och folkbildning ska få sin
självklara plats under rubriken ”välfärd”.
Han ger också ett boktips för sommaren,
”Bröllopspogromen”
, ingen jippobok säger Alex, men mycket läsvärd, inte minst
för kulturpolitiker!
Alex: ”Ett samhälle utan konst och kultur är extremt torrt och fattigt. Mönstret hur SD tar sig an de kulturpolitiska
frågorna är att man börjar med folkbildningen, folkhögskolorna och studieförbunden
och sedan går vidare. Då behöver vi, andra partier vara väldigt tydliga och stoppa nu. Nej! Och inte tänka att vi tycker
att det kan vi släppa så blir de nöjda, Drag Queens, vissa böcker på biblioteket o.s.v. Då behöver vi en verktygslåda
från regeringen för att skydda institutionerna från den klåfingrigheten. Vi har några lagar, bibliotekslagen,
museilagen, men vi behöver fler verktyg för att kunna garantera verksamheterna friheten och att de kan vara orädda.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Anders Lindberg, politisk chefredaktör på
Aftonbladet sedan 2018.
Wikipedia, Anders Lindberg
Anders växte upp i Högsbohöjd i Göteborg, han var engagerad i scoutrörelsen och blev tidigt aktiv inom S. Han var
ordförande i Internationella utskottet, satt i förbundsstyrelsen i SSU på nationell nivå och var ordförande i SSU
Göteborg. Anders gick folkhögskola, ämnet fritidsliv och detta har format hans kultursyn där han ser folkbildningen, som
nu hotas, som grundläggande i ett demokratiskt samhälle.
Anders har innehaft ett antal poster inom socialdemokratin, både som politiker och som tjänsteman, i den senare rollen
skrev och redigerade han texter åt andra. När Karin Pettersson blev chefredaktör på Aftonbladet 2010 rekryterade hon
Anders till ledarredaktionen.
Lyssna till en både intressant, lärorik och underhållande intervju om Sverige och svensk och europeisk politik. Om
högervridningen och dess konsekvenser, de vi redan ser och vad vi kan förvänta oss i framtiden. Om den politiska
litteratur som Anders läste i det nyliberala systemskiftet på 90-talet. Om SD och Kulturkriget, som han menar startade
redan på 90-talet och hur SD kopierat arbetarrörelsens sätt att bygga sin organisation, skapa egna medier o.s.v. Anders
menar att SD inte är intresserade av kultur, men ”lajvar kulturkrig” då det i själva verket är ett ”identitetskrig”.
Anders talar även om behovet av självkritik inom S och behovet av en progressiv och samlad vänsteropinion nu. Om ett
förlorat självförtroende och att man inom arbetarrörelsen också förlorat tron på politiken som verktyg för att förändra
samhället.
Vi talar om Tidöavtalets förslag och om hur SD:s retorik förändrat vad som är möjligt att säga och föreslå – över hela
det politiska fältet. Anders berättar om vad han upplevt under resor i Europa och som han ser kan sprida sig hit vad
gäller hur makten förhåller sig till historien och till medborgarna. På ett helt annat sätt än vi är vana vid och att
han tror att människor sakta börjar upptäcka faran i och med den borgerliga regeringens lögner och de nya lagar som
stiftas i Sverige i rask takt och som inskränker mänskliga fri- och rättigheter. Han ger även ett mycket inspirerande
exempel från kvinnors kamp för aborträtten i Polen.
Anders: ”Jag tror att det är institutioner som driver debatter. Jag tror att nu gäller det folkbildningen. Efter det
kommer biblioteken och teatrarna m.m. Men nu står striden om de stora studieförbunden, om folkhögskolornas finansiering
o.s.v. Och den striden måste vi ta för det är den striden som kommer att avgöra resten. Vi går in i en fas nu där mycket
av det vi trott vara självklart, en framgångsrik biståndspolitik, en framgångsrik folkbildning, en framgångsrik
kulturpolitik, det kommer att vara kopplingen. Då måste vi organisera oss och arbeta inom facken, de politiska
partierna och civilsamhället. Vi måste också samarbeta mellan de progressiva krafterna, som S, V och MP och det drivs
succesivt fram nu.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Tomas Forssell, musiker och skådespelare,
bl.a. känd från rockgruppen
Nynningen
Podden ges i två delar.
Tomas som kommer från Eksjö togs in på Wendelsbergs folkhögskola redan som 16-åring
och har sedan dess varit en kugge i svenskt teater och musikliv. Det förstår man om man
lyssnar till detta samtal. Vi får veta hur han via Göran Stangertz kom till Göteborgs stadsteater
som statist, fick en roll i tv-serien ”Friställd” av Bengt Bratt och utbildade sig på Skara skolscen.
Han kom tillbaka till Göteborg, arbetade i Teater Fem, reste runt på fängelser med en
provocerande föreställning, mötte Bertil Goldberg och Totta Näslund och bildade rockbandet
”Nynningen” som han nu gör bokslut över med en vinylplatta, delvis outgivet, och en booklet.
Vi får veta mycket om vad som hände i svenskt teater- och musikliv, främst inom proggen,
under 70- och 80-talen och om hur trådarna löpte kors och tvärs mellan de olika konstellationerna.
Tomas arbetade under en tid i Norrbotten. Han var med om att bilda Skottes musikteater som en tid senare blev Gävles
barnteaterverksamhet, hör honom berätta den historien. Han startade också sin radiokarriär där och fick upp ögonen för
relationen Norrland och det han kallar storsamhället Sverige. Tomas berättar också om sina inspiratörer. Den förste var
rockikonen Frank Zappa som Tomas träffat personligen. Den andre var den ryske diktaren Vladimir Majakovski vars
diktsamling ”För full hals” tonsattes av Nynningen och blev till en föreställning som spelades på turné för högstadiet.
Barnperspektivet har alltid varit viktigt för Tomas och han berättar om sin syn på hur det glidit från att barnkultur
hade hög status på 70-talet till nu när till exempel barnradion, som han arbetat inom och varit med och utvecklat under
många år, endast finns på webben. Tomas själv har fått en Grammis för årets barnproduktion och Prix Nordica 1:A pris
journalistisk klass för sina barnprogram.
Han har också 1500 färdiginspelade program för barn med välrenommerade artister som ingen är intresserad av att sända.
Vi får även höra om den enda anställning han haft under sitt yrkesliv, som ansvarig för en förberedande utbildning för
scenkonst på Ölands folkhögskola. Något som gett Tomas mycket.
Tomas: ”Du kan aldrig göra dig till när du möter en barnpublik. Du måste vara ärlig och det är spännande och
utvecklande. På 70-talet var barnkultur viktig och det gjordes mycket som var bra.
Jag måste tro på att det är möjligt att få till ett samtal och nu är jag både verksam inom kulturen och inom politiken
för V och ska i midsommarveckan delta i ett möte där kulturministern närvarar och i ett samtal där bland andra förra
kulturministern Amanda Lind deltar.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Tapio Salonen, socionom och forskare med inriktning på välfärdsfrågor.
Han disputerade 1993 vid Lunds universitet, är verksam som professor i socialt arbete och var dekan för Fakulteten för
hälsa och samhälle vid Malmö högskola fram till 2017.
Tapio leder sedan 2018 en forskargrupp som fokuserar på bostadssociala frågor och som särskilt studerar allmännyttan och
lokal bostadspolitik i ett bredare välfärdsperspektiv. Inom ramen för det har han skrivit en fallstudie om
”Samhällsbygget Gårdsten”
, ett s.k. ”utsatt område” i Göteborg, som Tapio menar snarare borde kallas ”eftersatt”.
Tapio kom till Sverige i slutet av 50-talet med sina föräldrar från Finland, det var svårt att försörja en barnfamilj i
Finland då så de flyttade till Landskrona där det fanns arbete som svarvare för pappan och som sömmerska för mamman.
Tapio var intresserad av bollsporter, men blev också tidigt politiskt engagerad då han tydligt såg klassamhället och
ville förstå orsakerna till det.
I slutet av 90-talet kontaktades han för att följa Gårdstensbostäder, ett nytt samhällsnyttigt bolag i Göteborg med
uppdrag att rusta upp ett förfallet område med stort inflytande av de boende. De boende har majoritet i styrelsen.
Uppdraget innefattade anställda välutbildade husvärdar som är tillgängliga och finns utplacerade på flera platser i
området. En anställd trygghetsgrupp. En dialogbaserad verksamhet där föreningslivet involveras och får stöd av bolaget.
Att samhällsservicen byggs upp, från att helt ha saknats. Att bostäder, inte enbart rustas upp utan att tillbygge sker
med blandade boendeformer och ett utbyggt centrum. Att hållbarhet finns med från start. Uppdraget är långsiktigt med
politiskt stöd som sträcker sig över maktskiften och mandatperioder, inte konfliktfritt, men stabilt. Efter att ha följt
utvecklingen i 25 år har Tapio Salonen nu skrivit en fallstudie och konstaterar:
Tapio: ”Man måste ha is i magen och satsa långsiktigt i dessa områden. Det är långa processer innan man kan ta nästa steg.
Politiken är kortsiktig, man måste tänka på de behov som barn och unga har. Lärdomen från Gårdsten är att man bygger
lokalsamhälle underifrån. Gårdstensbostäder har varit en pålitlig partner för både idrottsföreningar och kulturella
verksamheter.”
Polisen Ulf Merlander, som tidigare arbetat i Gårdsten och varit polischef i nordöstra Göteborg har sagt: ”Jag är trött
på att politiker åker till New York och Manchester på studiebesök när de kunde ha tagit bussen till Gårdsten för att se
hur de har gjort.” Han är nu ny VD för Gårdstensbostäder.
Lyssna på en intressant beskrivning av ett långsiktigt arbete som lett till att Gårdsten nyligen togs bort från polisens
lista på ”utsatta områden”.
Kulturförsvaret presenterar stolt Maria Zennström; författare, kritiker och översättare.
Maria föddes i Stockholm på 60-talet, hennes pappa var Per-Olov Zennström, känd kulturjournalist och kritiker som var aktiv i dåvarande VPK (tidigare SKP).
Marias mamma var ryska från en kulturintresserad släkt där morfadern var litteraturprofessor och specialist på författaren Alexandr Pusjkin.
För Maria var läsande och skrivande både ett rum för trygghet och ett område på vilket hon blev sedd och bekräftad, både hemma och i skolan där hon fick
läsa upp texter hon skrivit på avslutningar och höra att det var författare hon skulle bli. Hon var duktig på språk, men ryska lärde hon sig först som
vuxen då hon ville komma i kontakt med sitt ursprung.
Maria har sedan flera år arbetat med ett konstnärligt forskningsprojekt om sin far, som dog när hon bara var 14 år. Han var initiativtagare till det
första kulturpolitiska program något svenskt politiskt parti haft, antaget 1948 av dåvarande SKP och som senare på många punkter skulle genomföras av
socialdemokratin. Programmet sätter in konsten och kulturen i ett samhälleligt perspektiv som Maria menar har glömts bort av arbetarrörelsen i takt
med att samhället blivit alltmer ekonomistiskt. Bland annat har kulturen tvingats bort från innerstäderna då markhyrorna blivit alltför höga för
konstnärlig och kulturell verksamhet och ABF och Folkets Hus av ekonomiska skäl har övergått från att verka folkbildande till att mest ägna sig åt
uthyrning. Maria utbildade sig till författare på Nordens folkhögskola Biskops Arnö, en av många folkhögskolor som har kurser med konstnärlig inriktning
där människor, ofta i andra skeden av livet än på högskolor i storstäderna, har kunnat utbilda sig och ge röst åt andra erfarenheter, både klassmässigt
och i andra avseenden, menar Maria. Hon ser en stor fara i att folkbildningen i stort nu hotas. Hon resonerar också kring hur den konstnärliga
forskningen kan kännas sluten, inte minst för att den ofta redovisas på engelska. Vi får veta mer om vad Maria hittat i forskningen kring sin pappa
och om hennes syn på arbetarrörelsens utveckling. Vi får också via ett besök som hon gjorde i Ryssland i somras, en recension av en bok om
Aleksej Navalnyj och hans modiga motståndsarbete och inte minst utifrån den roman som hon skrivit ”Katarinas sovjetiska upplevelser” ta del av
Marias tankar kring Sovjet/Ryssland i går och i dag. Romanen fick Maria Borås tidnings debutantpris för 2001. En berättelse som ställer mycket på ända,
vad gäller i alla fall min bild av Sovjet och Öst. Maria berättar att romanen är ett resultat av miljön och pedagogiken som fanns på folkhögskolan på Biskops Arnö.
Vi talar även om hennes andra roman ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt mycket kärlek” som formmässigt inspirerats av författaren Sven Lindqvist.
Ett intressant samtal om privat kontra personligt, form och innehåll. Vi får även höra om en middag som dåvarande ordförande för S, Håkan Juholt, bjöd in kulturskapare
till, ett minne som Maria vårdar och mycket mer. Något som vi inte vårdar i Sverige däremot, det är vårt kulturpolitiska arv, säger Maria. Och det löses inte genom
att skapa en kulturkanon.
Maria: ”Jag tror att det är möjligt att få till ett samtal om arbetarrörelsen, konsten och kulturen och att det är i Göteborg som förutsättningarna för det finns.
Där finns engagemanget bland de verksamma och intresse från regionens kulturchef att lyssna, det har jag själv upplevt i ett samtal som jag deltog i
tillsammans med henne och författaren och professorn Stefan Jonsson, på inbjudan av Kulturvänstern.”
Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Eric Rosén, journalist, författare och opinionsbildare som arbetar som kulturredaktör på Aftonbladet.
Eric växte upp i Eskilstuna och Norrköping i en familj där det var fattigt och pappan var missbrukare, något som Eric skrivit om i den
självbiografiska
"Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort"
som syftar på att pappan åtalades för ett dråp.
Föräldrarna var kulturintresserade så läsande var självklart både i hemmet och i skolan. Eric var även intresserad av politik och ville uttrycka sina åsikter.
Han kallar valet av yrke ofrivilligt då han började frilansa som journalist utan att se det som sin framtid. Eric rekryterades till LO:s mediasatsning ”Politism”
och när den lades ner kom han till Aftonbladet där han känner sig hemma.
Eric för intressanta resonemang kring hur arbetarrörelsen, både S och V, gett upp ”Kulturkriget”. Att man därmed lämnat fältet fritt för SD. Att arbetarrörelsen
har en beröringsskräck med det som uppfattas som kultureliten. Att man köpt SD:s världsbild och därmed också bidrar till den karikerade bilden av arbetaren som gör att
konst och kultur blir en ickefråga i välfärden. Han menar också att arbetarrörelsen köpt SD:s och högerns idé om att kultureliten är ett större hot mot arbetare
än kapitalet, Lex Donald Trump. Eric menar att arbetarrörelsen inte längre tror att arbetaren/människan är föränderlig och att SD är mycket intresserade av att
satsa på en konstnärlig och kulturell kader som de kan kontrollera. Problemet med arbetarrörelsen är det totala ointresset, menar Eric.
Vi talar givetvis om den s.k. spionerilagen som Eric skrivit en hel del om. Han förklarar vad den kan leda till i värsta fall. Han berättar om hur han tror att
de stora mediahusen kommer att hantera frågan framöver. Han svarar på mina frågor om det kan leda till självcensur, ifall uppgiftslämnare, som också kan åtalas,
kan bli mer försiktiga med att berätta vad de vet. Han talar om vad som kan hända om man från regering och riksdag inte tycker att de repressiva åtgärder som
vidtagits redan, oklart varför, räcker. Hur långt är man beredda att gå nu när M och S tävlar i att lägga mest långtgående förslag i att inskränka både
medborgares och press och medias rättigheter? Det ligger redan ett nytt förslag ”Återkallelse av sändningstillstånd med hänsyn till rikets säkerhet”.
Eric: ”Jag tror att vi måste orka ta en massa debatter och konflikter, orka sätta oss in i de förslag som kommer om Public services finansiering,
att vi måste orka ta diskussionerna om konstens och kulturens egenvärde i ett samhälle. Man måste aktivera sig och engagera sig och försöka hitta nya idéer.
De som vill motsatsen är engagerade och då måste alla som vill värna kulturen också vara det.”
Kulturförsvaret presenterar stolt Ingemar Fasth, tidigare konstnärlig ledare för bland annat den internationella författarscenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Ingemar växte upp i Tranås som en glad och känslig pojke. Sladdbarn med två syskon. Pappa var polis och mamma hemmafru tills Ingemar var stor nog att lämna.
Då började hon arbeta i bokhandel. Böcker var ett stort intresse och hon introducerade Ingemar i böckernas värld med ”Barndomslandet” som var en bokserie som innehöll
både sagor, poesi och andra berättelser. Ingemar uppfattade Tranås som inskränkt och ville bort tidigt, han flyttade till Stockholm för att arbeta och finna ett annat
liv.
Som man kunde göra på 70-talet gick han en augustidag in på Kulturhuset vid Sergels Torg och frågade efter jobb, det fanns och under flera år reste han runt i bokbuss
i Stockholms förorter som biblioteksassistent.
Ett arbete som han beskriver som oerhört givande. När han återvänder till Kulturhuset Stadsteatern 1994 så börjar han skapa en programverksamhet där svenska författare
bjuds in för samtal. Och inför att Stockholm blir kulturhuvudstad 1998 vidgas det till att bli en internationell författarscen. Ingemar berättar om uppbyggnaden,
hur verksamheten från början var kostnadsfri, men sedan belades med entré. Om litteraturpriset som han instiftade, där både författare och översättare belönas och
om alla intressanta gäster. Vi talar mycket om läsandets betydelse, om vikten av att barn och unga introduceras till läsning, särskilt om det inte finns hemma.
Att det är nödvändigt med skolbibliotek med utbildad bibliotekarie i varje skola enligt det förslag som Gustav Fridolin lade fram efter en utredning för några
år sedan. Om behovet av mötesplatser och hur humaniora fått stryka på foten inom utbildningen till förmån för matte.
Efter pensioneringen från författarscenen har Ingemar byggt upp en ny scen, i Bodafors i Småland. Hör honom berätta om kulturgatan och om när hela bygden kommer
och lyssnar på författarna i sommarhettan. Kultur intresserar. Tvärtemot vad många politiker tror.
Ingemar menar att Sverige är ett ingenjörsland med en fantastisk teknikutveckling, men att människan också behöver uppmuntras till att reflektera och att möta en
text gör oss medskapande.
Han frågar sig vad politiker och andra makthavare gör för att uppmuntra utvecklingen av vår själ
nu när mobilerna pockar på med omedelbar behovstillfredsställelse.
Ingemar ger några exempel på starka möten och berättelser som han bär med sig och säger att det inte bör vara utövarna som ska stå för kraven på att konst och kultur
får sin plats i samhället, det måste vara de politiska partierna som driver på. Där menar han att vänstern måste begå självkritik. Både S och V har redovisat sin
eftervalsanalys, men var finns konsten och kulturen i den, frågar sig Ingemar? Människan är också upptagen av det som ger glans och skönhet menar han.
Privat lever Ingemar med Staffan Göthe, en av våra främsta dramatiker och skådespelare.
”Det är en gåva att få leva med honom, ett pågående samtal med
en lekande läsande människa” säger Ingemar.
Ingemar: ”Att behärska språket är att behärska sitt liv.”
