DEN DÖENDE KULTURPOLITIKEN / Gunnar Bergdahl 2026-10-09

Veckans mest alarmerande kulturpolitiska bulletin var att Mattias Karlsson, SD:s ”chefsideolog” med en kulturpolitisk grundsyn där ett helvitt kulturarv är prio ett, nu blir ordförande i Riksdagens kulturutskott. Det har samtliga riksdagspartier kommit överens om.
Det är alltså kulturföreningen Gimle, som denne Karlsson initierade för några år sedan som förstärkning i kulturkriget, som visar vad verklig och riktig svensk kultur är. Själv exemplifierade han med varpakastning och stockstötning på Gotland 2019. Ett besök på en tynande hemsida är en hotfull påminnelse om demokratins kristid.

Visserligen är det förstås en rödgrön majoritet i utskottet men överenskommelsen riksdagspartierna emellan innebär att en högprofilerad fascist nu tilldelas en formell plattform att utnyttja i deras utvisningskampanj för ett helvitt Sverige. Helt i linje med deras rasistiska grundsyn att det var ”svartskallarnas” och är muslimernas intåg som ledde till det förlorade paradis där Jimmie Åkesson inte längre i lugn och ro kan tanka sin diesel-SUV och fara iväg bland de röda stugorna med Fröken Snusk vid sin sida och med Ultima Thule i högtalarna.

Men utnämningen är oroande av ett helt annat skäl. Den visar på ett genuint ointresse för kultur (och därmed kulturpolitik) som kännetecknar ledningarna för socialdemokratin, vänstern och centerpartiet. Att inte se och propagera för det fria kulturlivet med alla dess uttryck, samtalseffekter, livsspeglingar, berikande upplevelser, utmaningar och uppfordringar som en avgörande del av en fungerande demokrati är djupt sorgesamt. En hel valrörelse och ingen nämnde ordet kultur.

Kulturens roll i demokratin, kanske som mest när den är hotad, är i dagens riksdagspolitik ett avgränsat föremål, en relik att plocka fram och putsa på när stundar högtidstal. I realiteten en svältkur. Nu härskar en instrumentell syn på kulturen som i grunden accepterar marknadsliberalismens grundsats att allt ska vara mätbara varor med mätbara ekonomiska utfall på en fri marknad. Kulturen ska vara ”nyttig”, den ska vara ”turistlockande”, den ska ”betala sig”, den måste ständigt bevisa sin nödvändighet i kortsiktigt mätbara effekter. Nya resurser ska komma från våra svenska varianter av Elon Musk, Peter Thiel och Mark Zuckerberg. ”Fan tro’t”, som doktor Relling sa i Ibsens pjäs.

På detta avgörande politikområde finns bara slingrande grå linjer, inga kulturlinjer, inga röda demokratilinjer. Det är en dyster utveckling vi har tvingats genomlida under lång tid. Den kulturpolitik som en enhällig riksdag fastslog 1974 innehöll mycket av det som förtvinar idag. Resurser, nationell spridning, respekt för minoriteter, jämställdhet, framtidstro och att politiken skulle motverka kommersialismens skadliga inverkan. Kulturen betraktades som en avgörande del av demokratin och av ett kollektivt välfärdsbygge baserat i medborgarnas samhällsengagemang. Läs Bengt Göranssons lilla bok ”Tankar om politik” (Ersatz, 2011).

Mattias Karlsson lär knappast att försöka driva sådan politik i utskottet. Tvärtom. Han och hans parti har bestämda uppfattningar och ett sedan länge dokumenterat kulturpolitiskt engagemang. Kulturkriget är en självklar del av SD och så av fascism. Det innebär att Pride-flaggor ska halas, dragqueens förbjudas, medborgarskap omförhandlas, minoritetsspråk bekämpas, jämställdhetsmål skrotas, armlängds avstånd ska bli strypgrepp, Trumpfantasternas listor på förbjudna böcker är inte långt borta i deras drömda framtid.

Under Tidö-åren har vi fått vara med om en kulturminister som är lika okunnig som ointresserad av kultur och därmed åsett en krympande del av statsbudgeten, slakt av studieförbundens symbiotiska relation med kulturlivet, hånfulla attacker på kulturarbetare som bortskämda, statliga marknadsmässiga hyreshöjningar av institutioner som staten själv har ansvar för.

Det var intressant att notera att ett levande kulturintresse bland borgerliga politiker blev en belastning när SD lyckades med sin Tidökupp och deras lydregering kom på plats. Som att en kulturälskare som moderaten Hans Wallmark, försvarsutskottets dåvarande ordförande, inte blev minister, att Göteborgsprofilen från samma parti Cecilia Magnusson skickades från engagerad kulturpolitik till Göteborgs hamn, att poesifantasten Andreas Norlén blev talman och inte kulturminister. Och någon uttalad kritik mot denna anti-kulturella utveckling har inte ens skymtat i riksdagen. När Reinfeldts alliansregering en gång för alla skulle fimpa det där med att kulturpolitiken skulle motverka kommersialismens skadliga inverkan och omvandla den till sin motsats - politiken ska motverka kulturens skadliga inverkan på kommersialismen - tillsattes en utredning med beordrat resultat. I samband med den genomförde jag tillsammans med mina arbetskamrater på kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad en omfattande enkät som i slutändan blev boken ”Folkvald kultur” (Carlsson förlag, 2009).

Där ställde vi fem enkla frågor om kulturupplevelser till regering och samtliga riksdagsledamöter. Svaren var i stort de förväntade. Mycket Moberg, Stieg Larsson, Louvren, MoMa och Abba. Ett undantag var förstås dåvarande jordbruksministern Eskil Erlandssons svar på den bästa filmen han hade sett: ”Exorcisten”, William Friedkins skräckklassiker från 1973 och den blivande men kortlivade partiordförande Håkan Juholts manifestsvar för kulturens absoluta värde i livet och i samhället. I övrigt var det formaterande läs- och musikupplevelser från ungdomsåren men tillräckligt med udda och överraskande ingångar för att bevisa kulturens roll som omätbar syrehalt i samhällsluften. Och att resurserna för inte minst barn- och ungdomskultur skulle komma att mångdubblas som en logisk slutsats när nu riksdagsledamöterna rannsakade sina egna kulturupplevelser.

Beskedet om kulturutskottets sammansättning var förstås ingen politisk jordbävning. En av många kompromisser. En rödgrön majoritet existerar som förhoppningsvis ser till att alla Mattias Karlssons utskottsinitiativ hamnar i lämplig papperskorg. Men att det ska behöva pågå är präglat av att riksdagspartierna betraktar kulturpolitiken som ett nödvändigt ont.

Därför Mattias Karlsson. Det är inget viktigt!

Björn Weichel, vältalig socialdemokratisk talesperson för kulturfrågor, förefaller i intervjuer sikta på ministerposten när väl den bisarra regeringsbildningen klarnar. Han är kulturgeograf från röda Umeå men får svårt att förklara socialdemokraternas skuggbudget där man förespråkar en höjning av kulturandelen av BNP från Tidö-regeringens 0,62 procent till svindlande 0,63. Miljöpartiets vice utskottsordförande, talesperson även för integrationsfrågor, Leila Ali Elmi, kan kanske driva politik liksom Vänsterpartiets Sandra Sönnergren, som i alla fall har varit både folkhögskolelärare och bibliotekschef.

I övrigt förefaller erfarenheter från kulturlivet inte vara meriter i detta sammanhang. Det är länge sedan PO Enquist sprang i Kulturdepartementets korridorer som filmutredare och poeten Bengt Berg höll brandtal från plenisalens talarstol.

Både vrede och kampvilja infinner sig.
Gå med i Kulturförsvaret!