VALRÖRELSE UTAN MOZART / Gunnar Bergdahl 2025-08-21

I en allt mer uppskruvad valrörelse lämnas ingen plats för kulturpolitik. I en ohelig allians mellan politik och medier uppstår tystnad. Inte en enda journalist noterade artisten Eva Dahlgrens fina kulturapell som föregick Magdalena Anderssons sommartal häromveckan. Kulturfrågan ligger sedan länge längst ner i Agendas papperskorg för viktiga frågor. Och politiken spelar med. Inte ens Amanda Lind lyfter kulturens betydelse för en levande demokrati. De ynka ”nyheter” som passerar långt från partiledardebatterna handlar om att socialdemokraterna vill ha en ”festivallag”, moderaterna att konserter får mer generösa bullerregler, KD ångrar sina Tidö-beslut att slakta studieförbund och det dödsryckande L byter åsikt igen och gör V sällskap i ökat stöd till folkbiblioteken. Tidö-kejsaren Jimmie den förste, ligger populistiskt lågt. Där handlar det på sikt om total kontroll genom lydiga chefer för krympande myndigheter.

Finns tröst? Visst! Om än inte i denna valrörelse i sin malström av bensinpriser, kommande regeringskriser och tystnad om klimatkatastrofen.
Man kan återvända till årets största läsupplevelse, Richard Flanagans ”Fråga 7” (Översättning Niclas Hval, Albert Bonniers förlag) som på ett sinnrikt vis knyter den egna existensen till samtidshistorien på ett bokstavligt upplysande vis, som skildrar atombombens historia insvept i kulturens roll i forskningsfältens expeditioner, som pekar på vårt språks begränsningar och utmaningar när det förflutna ständigt förblir närvarande.
Eller reprisera Niklas Rådström och hans avslutande Sommarprogram och spola fram till 37:52.
Där öppnar sig en hisnande reflektion över hur vi bör, kan, måste betrakta kulturen i det sammanhang som den mänskliga existensen utgör. Att bli och vara den del av mänskligheten var och en av oss alla är. Som när Rådström lyfter det för honom oemotsägliga argumentet varför klimatkrisen är vår gemensamma stora utmaning: Den kan leda till en värld där ingen längre lyssnar på Mozart.
I ett härligt långt oavbrutet avsnitt, insprängt i programformatets förväntningar, lyssnar vi på Rådströms allvarliga röst när han talar om kulturen på ett sätt som helt saknas i det dagliga flödet av snabba klipp, replikskiften och punchlines.

Ja, vad är egentligen kultur? Rådström svarar:
”Man brukar inom biologin tala om att varje art har sitt naturliga habitat där den kan utvecklas och leva. Kulturens habitat är människan och människans habitat är kulturen i lika stor utsträckning som naturen. Naturen klarar sig utan människan, men människan klarar sig inte utan naturen. Det vi menar med människa finns inte utan kulturen annat än som jägare eller villebråd. Liksom kropp och själ finner enhet i en människa finner natur och kultur enhet i en mänsklighet.”

Han undviker till stor del de där återkommande resursfrågorna som är så lätta att stanna vid men som Rådström tycker ofta är fel ställda:
”Vad kulturen behöver är detsamma som allt annat levande. Naturliga habitat där den kan växa och utvecklas. Det kräver ansvar och ansvar måste ibland få kosta. Kulturen är lika lite som skogarna, floderna, haven något som finns för människan att bemästra och exploatera utan liksom som för människan själv finns de för sin egen skull och i det samspel som allt levande som i slutändan delar samma livsbetingelser.”

Så ställer han den raka frågan: ”Kan du ens tänka dig ett liv utan musik, utan sagor, utan skapad skönhet?”
Rådström svarar förstås själv nej med att spela musik både innan och efter att han konstaterar:

”Det som gör kulturen unik är att det sällan går att göra dess värde synligt utanför dess egna uttryck… Att kulturen visar sig vara viktig för oss också när den inte kan påvisa lönsamhet eller mätbar nytta tycks väcka ett sådant raseri i vissa hjärnkontors ekonomiavdelningar att effektivitetsjägarna tuggar fradga. Med kulturen är det som med lantbruk eller trädgårdsskötsel, det tar lång tid, kanske generationers arbete att skapa ett fruktbart klimat för växt och utveckling. Men det räcker med några månader av vanvård innan hagar förbuskas och trädgårdsland gror igen.
Kulturens innehåll är den kontinuitet och den förnyelse som kulturen kräver.
Kulturen är sitt eget innehåll.
Hur ska världens alla bokföringsmatadorer kunna värdesätta den paradoxen?
Bilden av kulturen som lantbruk är på en gång både exakt och fullständigt missvisande.
Kulturen är inte rotfrukterna som ligger i jordkällaren, trädgårdens blommor som står nyskurna i en vas på bordet eller veden som brinner i brasan.
Kulturen är vinden som gav det landskap liv där marken odlades, blommorna växte och trädens kronor susade och som lärde oss förstå att det är här vi hör hemma.”

Vilka formuleringar! Kulturen är vinden som susande formar våra inre landskap, som gör oss till människor med vår nyfikenhet och vår empati, som skapar våra rotsystem och öppnar vår blick på världen.
Det är när den rösten når mig, nu för andra gången, med sina ord om vikten av att vara människa bland människor just nu, just här som valrörelsens ytlighet och totala avsaknad av längre perspektiv snarare än deprimerande blir uppfordrande. Det blir naturligt att tänka på den där andra möjliga världen, att känna övertygelse om att vi blir många som tillsammans intar gator och torg inför detta så viktiga riksdagsval. Som låter våra alldeles verkliga stämband göra våra röster hörda. Tillsammans som människor. Bortom de digitala kanalernas tunna kommunikation.

Som i helgens stora nationella klimatmanifestation i Stockholm. Som i Kulturmarschen lördag den 5 september i Göteborg, Stockholm eller Malmö som Kulturförsvaret är en av organisatörerna av.
Som Klimatmarschen söndag 6 september i Göteborg, en vecka innan valet, tillsammans med Greta och Jonna Bornemark och många fler.

För vem vill föreställa sig en värld där ingen lyssnar på Mozart?