APROPÅ AFTONBLADETS PLUSTECKEN.../ Gunnar Bergdhal 2024-10-18
Kopiera länk till artikeln.
(har förstås skickat den dit men tror inte är de är intresserade - och det blev förstås nej tack)
Den 31 maj 1974 antog en enhällig svensk riksdag en ny svensk kulturpolitik. Mycket av förberedelsearbetet gjordes av
det kulturråd som Olof Palme initierade som ecklesiastikminister 1968. Tanken var att också inkludera kulturen i
folkhemsbygget med samhälleliga insatser, bredd och organisation.
Frågan är nu hur många plustecken Aftonbladets kulturredaktion anser att den kulturpolitiken är värd.
Bland de åtta sammanfattande målen fanns att ”kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar.” Ett
synsätt som bottnar i den filosofiska insikten att en kulturupplevelse alltid är ett möte mellan en enskild människa och
ett kulturellt uttryck. Värdet av den enskilda upplevelsen är därför omöjligt att mäta. Det är ju inte en vara på en
marknad, det är rörelser och intryck i vårt privata inre. Så blir Tomas Tranströmers poesi i små upplagor av större
”värde” än, för att ta ett exempel, Nora Roberts 145 miljoner sålda kärleksromaner.
Men för den frisläppta marknadsliberalismens tjänare är det inte så. Allt ska vara varor på en marknad. Vård,
utbildning, omsorg erbjuds ”kunder” som är valfria f d medborgare i ett samhälle förvandlat till köpcenter. Naturligtvis
ska detta även inkludera kulturen i all sin spretiga mångfald. Lönar det sig eller inte? ”Mindre pengar, mer kultur” är
vår nuvarande kulturministers svar. Går det inte att sälja med vinst har det inget verkligt värde.
Kommersialiseringen präglar också pressens utveckling. Och med den kulturjournalistikens. Och med kulturjournalistiken
en av dess grundläggande uppgifter; recensionsverksamheten. Det pågående samtalet om litteratur, teater och konst.
Kan ”värdet” av en recension bestämmas av antalet läsare? Ja, för den som kapitulerat inför marknadens tryck att
förvandla allt till mätbara kommersiella effekter. Har förstått att dagens kulturredaktioner i realtid kan avläsa
läsfrekvens på nätpubliceringar. Något Åsa Linderborg vittnade om i sin rannsakande ”Ett år med 13 månader” 2020.
Nu skriver Karin Pettersson ”I en tid när allt större del av människors kulturkonsumtion styrs av algoritmer blir
uppgiften att guida till viktiga författarskap, konst och teater utifrån andra kriterier än strikt kommersiella allt
viktigare.”
Därför ska det det nu vara lättavlästa plustecken. Det är ju det som lockar fler unga läsare.
Den kulturjournalist som delar uppfattningen att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa inverkan bör
ställa sig frågan huruvida kulturjournalistiken också den ska motverka kommersialismens skadliga effekter.
Hur många plustecken tål den?
